biebzdream

ALYSSA’S PERSPEKTIV:

Jag satt tyst och lyssnade efter Justin. Var han kvar? Det var precis tyst knäppt tyst i bussen. Inte ett ljud hördes. Då slog det mig, han hade gått. Det kändes som att jag slutade andas. Vad hade jag gjort? Jag hade precis kastat bort det mest värdefulla jag hade i mitt liv. Varför var jag så dum och sa så? Varför Alyssa.
Tårarna började bränna bakom ögonlocken och sakta började de rulla nerför mina kinder. De kom så mycket tårar så att jag började hyperventilera. Jag drog upp knäna mot bröstkorgen och lutade min panna ned mot knäskålarna. Jag placerade armarna runt benen och gången då vi träffades första gången började spelas i mitt huvud.

"Finns det något jag kan göra?"
"Nej, eller köpa mig en ny tröja?!", sa jag och kollade på honom med ett litet leende. Han började genast att ta fram plånboken när jag hann stoppa honom.
"Jag skojade. Jag har pengar så jag kan köpa mig en ny tröja."
"Nej, men jag betalar.. Vad kostade den?"
"Jag tar inte emot några pengar ifrån dig.", sa jag med en bestämde ton i rösten och han verkade lyssna på mig för att han stoppade ner pengarna i sin plånbok igen.
Han sträckte fram handen och jag tog tag om den.
"Justin"
"Alyssa"

Jag reste huvudet och stirrade rakt in i den bruna väggen. Varför sitter jag kvar? Jag drog ner benen så skosulan nuddade golvet.  Jag reste mig sakta upp och började samla in mina saker som var i rummet.  Jag packade ner det jag hade i väskan och satte mig sedan ner igen. Jag kollade runt och suckade. ”Det var roligt så länge det varade…” viskade jag tyst för mig själv. Jag reste mig upp och började gå ur rummet när jag plötsligt fick en idé. Fort letade jag reda på ett tomt papper och tog upp en penna från väskan. Försiktigt nuddade jag pappret och började skriva.

JUSTIN’S PERSPEKTIV:

Jag visste inte vad jag skulle göra. Utan att tänka hade jag lämnat rummet och Alyssa bakom mig. Just nu visste jag ingenting. Om hur vi skulle fortsätta, om det fanns något ”vi” längre?
Jag slängde mig i den bruna soffan och suckade. Jag placerade tummen och pekfingret mot näsryggen och blundade.
”Justin?” Alfredo’s röst hördes utanför.
”Kom in.” ropade jag tillbaka. Dörren åkte upp och försiktigt kommer Alfredo in.
”Vad gör du?”
”Jag försöker komma på hur jag ska fortsätta mitt liv.”
Alfredo kollade konstigt på mig, ”va?”
Jag suckade högt innan jag berättade, ”Alyssa och jag har tagit en paus.”
”Va? Nej, varför?!” Alfredo ställde sig upp från fåtöljen och stirrade på mig.
”Hon ljög för mig. Hur ska jag nu kunna lita på henne?”
”Åh, nej. Justin jag måste säga en sak.”
Jag kollade nyfiket på honom, ”säg.”
”Jag sa åt Alyssa att ljuga.” sa han tyst och kollade ner i baken.
”Va?! Fan, hon talade sanning.”
”Sa hon att det var jag?” frågade han förvånat.
”Ja, men jag trodde inte på henne. Fan Alfredo. Det trodde jag inte om dig.”
”Förlåt… Jag ville inte att du skulle vara ledsen.”
”Men du skapade allt det här. Nu kommer hon ju hata mig resten av sitt liv.”
Det vart tyst ett tag. Alfredo började gå runt i rummet innan han såg ut att få en snilleblixt.
”Vem gjort slut?”
”Det vet jag inte riktigt. Hon sa bara ”Om du går nu är det slut mellan oss.” och jag gick.”
”Perfekt. Då är det du som gjorde slut och då är det du som har makten att återförena er igen.”
Jag kollade på honom och sken upp i ett leende. ”Du är då smart.” Jag reste mig hastigt fram soffan och slängde upp dörren. Jag slängde en blick på klockan och den visade klockan fem i 5 på eftermiddagen. ”Shit.” sa jag och började spring mot bussen. Alyssa skulle lämna stället klockan fem, så jag hoppas innerligt att hon inte hade lämnat mig. Jag var tvungen att prata med henne.

Jag slet upp dörren och sprang in. ”Alyssa?” ropade jag. Inget svar. Jag ropade hennes svar ännu en gång och kollade runt. Jag gick in i sovrummet och kollade. Alla hennes grejor var borta.
”Nej. Fan.” viskade jag. Plötsligt fick jag syn på ett ihop vikt papper som låg mitt på den stora sängen. Jag böjde mig ner och tog upp den. ”Justin ♥” prydde framsidan. Jag vände mig snabbt om och sprang ut, bort till bilarna. När jag väl kommer ut ser jag mamma står längst bort och vinkar glatt med armen, men inte mot mig. Fort springer jag dit.
”Vart är Alyssa?” frågade jag andfått. Mamma kollar frågandes på mig innan hon pekar mot den svarta bilen som precis kört iväg.
”Fan.” skrek jag samtidigt som jag satte händerna för ögonen.
”Har det hänt något?” frågade mamma.
”Ja, och jag hann inte fixa till det.”
Mamma klappade mig löst på armen innan hon började gå in. Jag lutade mig mot den närmaste väggen och tog fram brevet jag hittade i mitt rum. Jag veklade upp det och det ramlade ur en nyckel. Snabbt började jag läsa, vartenda litet ord.

Justin,
Jag vet inte vad som precis hände mellan oss, men jag gillar det inte.
Jag vet att det var fel av mig att ljuga och jag skulle berättat sanningen från början. Julian är bara en vän och ingenting annat, så tro absolut inget annat. Nyckel du får med att nyckel till mitt hjärta. För du har verklingen tagit mitt hjärta. 
Du förstår inte hur mycket jag kommer sakna dig i mitt liv. Du var lågan som brann för mitt ljus.
Jag älskade varenda liten sekund vi var tillsammans. Du fick mig att inse vad kärlek betydde, vad det var.
Så tanken av att jag aldrig mer kommer få ha dig i mitt liv igen gör ont. För ont.
Du var den sista pusselbiten som behövdes för att göra mig hel.
Jag vet att jag aldrig kommer glömma dig. Så tack för alla stunder jag fått tillbringa med dig.

Jag älskar dig, Justin Drew Bieber.